Vår historia
På taket på Orrhammars gårds mangårdsbyggnad finns en vindflöjel föreställande en orre som sitter på en hammare, men inget kan vara mer fel. Gården hette på medeltiden ”Orhambrum” vilket kommer av ”ör” som betyder udde, och resten av ordet anspelar på ljudet från vågornas rörelse mot stranden. Betydelsen blir alltså ungefär: ”udden vid sjön”.
Gården är nämnd i text första gången 1402 i ett av de äldsta dokumenten från det centrala Sörmland, ett pergamentbrev som handlar om ett markbyte, för att prästen i Mellösa skulle kunna få prästboställe i Mälby på vägen mot Hälleforsnäs. Orrhammar var på den tiden sätesgård för en stor jordägare vid namn Sune Andrisson. Om de närmaste århundradena därefter är inte mycket känt, men i slutet på 1600-talet ägdes gården av flera adliga ätter, först Sparre och sedan Heerdhielm. Det är inte troligt att adelsfamiljerna själva bodde här, utan Orrhammar var förmodligen ett ”ladugårdsgods” tillhörande det större Skiringe, och med en bebyggelse som liknade en större bondgårds. Under 1700-talet då en annan adlig ätt Drakenhielm ägde Skiringe hade man en arrendator på Orrhammar, och troligen byggdes då en ny mangårdsbyggnad här, vilken revs hundra år senare. I början av 1800-talet ärvdes Orrhammar av en ogift dotter från Skiringe, Ebba Drakenhielm som inte bebodde, men hade sin försörjning av gården. Familjen Drakenhielm sålde 1863 gårdarna Orrhammar, Skiringe och Stocktorp som en enhet till expeditionssekreterare Adolf Nordwall, vilken runt 1880 byggde den mangårdsbyggnad som idag står på Orrhammar, troligen brukade han huset som sommarställe.
Som arkitekt till gården (då de flesta gårdshusen troligen byggdes nya) anlitades Emil Victor Langlet, en på 1800-talet mycket känd arkitekt som själv bodde på Spetebyhall i Valla. Gården Orrhammar hade då en markareal på 202 hektar och omfattade hela halvön med namnet Orrhammar. Adolf Nordwalls dotter Gerda gift Svinhufvud bosatte sig som vuxen på Stocktorp tillsammans med man och sex barn, och bodde där fram till sin död 1933. Orrhammar såldes redan 1894 efter Adolf Nordwalls död till familjen Segerberg från Mellösa. Gustaf Adolf Segerberg var en driftig man som såg till att såga ned och sälja de många stora ekar som då fanns på Orrhammar. Förutom gården ägde Segerberg också en stor handelsbod i Mellösa och jordbruk i Vik, dit han flyttade vid försäljningen av Orrhammar 1905. Innan flytten hade dock Segerberg anlagt den väg vi nu åker på och låtit bygga en vägbro i trä över det smalaste stället mellan Orrhammaren och Stockfjärden.
Under 1900-talet har Orrhammars gård kommit att ha många olika ägare, runt 1921 köptes gården av Carl Yngve Hermelin som lät bygga den nya och mycket moderna ladugården, gården beskrivs på 1930-talet som ett förstklassigt mönsterjordbruk, med traktordrift, ladugård med automatiska vattenkoppar, mjölkmaskiner och kylrum med is, vidare fanns 300 fruktträd och två större växthus. Såväl mangårdsbyggnad som arbetarbostäder var elektrifierade, och åtminstone mangårdsbyggnaden hade badrum. Runt 1954 såldes gården till Gunnar Jacobsen som blev den siste jordbrukaren, många av fruktträden frös en kall vinter, och jordbruket på den kuperade marken var inte lönsamt längre. Jacobsen sålde gården 1961 till Fyrbergs Fastighets AB i Stockholm som såg möjligheten att skapa ett attraktivt fritidsområde, därefter började projekteringen och byggandet av Orrhammarområdet. Den unge lantmätare som anlitades för projekteringen av tomterna Lars Hamnquist, köpte själv den stora mangårdsbyggnaden, då ingen annan var intresserad. Familjen Hamnquist kom sedan att bebo Orrhammars gård fram till 1999, och fru Hamnquist som var kantor och gav pianolektioner i hemmet, var den som lärde många av den tidens Flensbarn att spela piano. Efter ytterligare flera kortvariga och olika ägare blev vi lyckliga köpare av Orrhammars gård 2011 och hoppas på en lång och varaktig framtid på det fantastiska Orrhammar.
(Tack till Anita Hjelte-Björklund som skrivit denna sammanfattning om vårt kära Orrhammar).